Det är en ros utsprungen…
21 december 2020

Tredje adventshelgen år 2020. Året då vi fick göra annorlunda och tänka annorlunda med alla de medföljande känslor annorlunda väcker. 
I början av året tänkte jag: Kan det verkligen vara så här? I våras: Ska det vara så här? I höstas: Hur länge ska det vara så här? Nu rör sig tankar kring: Kommer det kunna bli normalt igen? Vad är normalt? Kommer vaccin fungera? Hur kommer våra liv att bli framöver?
Den här tredje helgen i advent skulle jag ha träffat min särbo, men jag vaknade med lätta förkylningssymptom och stannade istället hemma i huset i skogen. För mig är det annorlunda att så djupt lyssna på hur kroppen mår. Kanske är detta ett mer hälsosamt sätt för oss alla att leva? Att vi ska vila vid minsta symptom och undvika att riskera att smitta andra? Att vi ska leva än mer omsorgsfullt både för sin egen och andras skull?
För drygt 15 år sedan lyssnade jag inte på min kropps signaler vilket ledde till en lång sjukskrivning för utmattning. Nu funderar jag över hur annorlunda mitt liv kanske skulle ha blivit om jag hade lyssnat, på det sätt jag gör nu.
Som terapeut möter jag många som tampas med stress och utmattning, människor som inte är vana att lyssna på och följa kroppens signaler när den säger: ”Nu är det dags för vila och återhämtning.” 

Det blev en annorlunda tredje advent. Tittar i julskåpet och får fatt i duken mamma brukade ha på julbordet. Berörs av att hon kan vara med mig genom mina minnen den här helgen då jag är ensam i huset i skogen. För mitt inre kan jag se hur hon strök duken, hur köket blev rödskimrande när hon tände stearinljuset i staken, hur hon bakade många sorters kakor och hur vi fikade tillsammans. 
I julskåpet finns också de små tomtefigurerna som pappa tyckte så mycket om. Jag minns hans röst, hur han skrockade nöjt när han dukade julbordet, som varje år. Tänk att också han kan vara med mig den här helgen. Jag fylls av tacksamhet och glädje över att mitt liv får innehålla minnen av de som levt. Tänk att jag nu får stryka duken som min son och hans lilla dotter kanske kommer minnas längre fram. Duken som kommer att ligga här hos mig under julen när de kommer på besök, en dag när alla är friska och pigga. Det går inte att planera som vi brukar. Planering är annorlunda i år. Den är numer dagsfärsk, lika ömtålig som matvaror som varje dag behöver kollas om de fortfarande går att äta. Vår iver att planera, kontrollera och styra upp tillvaron har i år ödmjukt fått böja sig för daglig eftertänksamhet kring vad som är ansvarsfullt för både en själv och andra.

Lyssnar på julens musik och minns julkonserter då jag sjöng i kör och minns andra konserter jag har lyssnat på. Tänk att jag på konserthuset, i sällskap av min son, fick lyssna på Peter Mattei. Ett annat år lyssnade vi på Helen Sjöholm. Tänk att ha fått uppleva dessa vackra toner tillsammans.
Här i huset i skogen ljuder nu en av mina favoritpsalmer som jag också har sjungit tillsammans med andra: Det är en ros utsprungen. En sång med en symbolik som ligger psykosyntesen och därmed mitt arbete nära. Jag fylls av tacksamhet över det arbete som låter mig få uppleva hur ett frö i rätt jord och med rätt näring gror till en planta som får knoppar och i sinom tid slår ut. I oss alla finns fröet till rosen som vill slå ut. 

Annorlunda är också fint. Det är värdefullt med mer utrymme för eftertanke, varande, vila och återhämtning efter ett intensivt, ovanligt och MYCKET annorlunda år. Känner trots allt stor tacksamhet över det här året och över den här tredje helgen i advent då jag var ensam i huset i skogen. 

Cecilia Angelin

Berättelsen som terapeutiskt verktyg
4 november 2020 

Vi människor söker. Först och främst söker vi lösningar. Vår hjärna är i grund och botten ständigt urskiljande och söker lösningar. Klienter som kommer till mig för samtalsterapi vill ofta ha verktyg för att bland annat lösa stress, ångest, sorg och vilsenhet.
Följande önskemål kan jag få höra i terapirummet:
“Jag behöver verktyg för att hantera min ångest.” 
“ Lös det här.”
“Jag vill bli av med stress.”
“Jag vill bara vara nöjd.”
När vi vandrat lite längre på sökandets väg brukar vi ofta stanna vid frågor som: Varför känner jag så här? Varför tänker jag så här? Varför kan jag inte bara göra annorlunda?
Att fråga innebär en annan utgångspunkt för sökandet. Det kan innebära att börja leva frågorna, som Rainer Maria Rilke skriver om i en av sina dikter. Frågorna söker sin berättelse. Hur var det? Hur hänger det ihop?
En del terapiformer bryr sig inte om berättelser. De går direkt på till exempel beteendeaktivering: Tänk annorlunda och gör annorlunda! De ger direktiv för att lösa problemen. Snabbt. 
För några, till och med många, behövs frågor och berättelser för att få och nå en djupare förståelse. Och för att så småningom leva svaren, för att citera Rilke:

”Lev frågorna nu
Ha tålamod med allt som är olöst i ditt hjärta och försök älska frågorna som de är, likt låsta rum, som böcker skrivna på ett ännu främmande språk. Sök inte svaren nu för du skulle inte kunna leva de svaren ännu. Och det är hela poängen, att leva allting. Lev frågorna nu. Kanske kommer du sedan gradvis, möjligen utan att ens märka det, någonstans i din framtid leva svaren.”
― Rainer Maria Rilke

Hur ser din livs berättelse ut? Den berättelse som har lett dig hit? Har den en titel? Hur ser handlingen ut så här långt? Vad har påverkat den? Vilka rollfigurer finns? Vilka saknas? Vad har du valt? Vad har livet valt? Vad är ännu olevt?
Om jag urskiljer min berättelse blir utgångspunkten en annan. Om jag ser hur livet format sig med mina val och med det som inte har gått att välja, får jag ett annat perspektiv. Vilka medresenärer jag har haft? Vem har jag saknat? Om jag ser min berättelse är nuet mer förståeligt och mer medvetet. Nuet kan bli en utgångspunkt för det ännu olevda. Då blir medvetenheten en värdefull medresenär.
Vad ska nästa kapitel innehålla? Vem kommer vara med där? Undrar vilken mening mitt nästa kapitel kommer att börja med? Vilket ord inleder den första meningen?

Människan har i alla tider sökt. Per Johansson, idéhistoriker och humanekolog, pratar i podden Myter och Mysterier om att människan är evolutionärt benägen att söka mening. Det betyder att om detta sökande inte hade varit nödvändigt för människan, hade det försvunnit genom evolution. Men det finns kvar och verkar alltid ha funnits. 
I terapi och under kurser använder jag berättelsen som verktyg. Var och ens berättelse är unik, men människans samlade berättelse bildar också det kollektiva finns i våra olika ursprungstraditioner och eviga berättelser. De som vi idag ofta kallar myter och mytologi. Människans frågor, de vi söker svar på, finns i dessa berättelser. 

“Sagor är medicin”, skriver Clarissa Pinkola Estés, författare, terapeut och berättare i boken “Kvinnor som slår följe med vargar”. Jag tror att hon menar: när vi låter våra livsfrågor möta de eviga berättelserna; då kan vi få stöd, vägledning och svar på just de frågor vår egen livsberättelse innehåller.
För mig är det sant. I min livsberättelse har berättelser från olika vishetstraditioner och mytologier varit de mest kraftfulla och verksamma verktyg jag har mött och kunnat ösa vishet ur genom livets vindlande väg. I “sagorna” eller våra berättelser ryms livet. Frågor som söker svar. Frågor att leva. Vilka frågor finns i ditt liv?

Cecilia Angelin
Psykosyntesterapeut och lärare på PsykosyntesInstitutet